brittolenor.blogg.se

Lunchen bestod av kidneypaj med svart sås och sönderkokta grönsaker. Jag åt mina och Lenors grönskaer, Lenor åt upp båda våra sockerkakor med lemoncurdsås.

Mätta och glada gick vi till affären och köpte två drickor, en tallrik, en låda med stearinljus, skokräm, skoborste, en trasa, godis och glass. Vi hade ju fått lov att lämna gården för att köpa skokräm.

Vi åt upp glassen innan vi kom tillbaks, bar upp våra inköpta saker på rummet och gick sedan till lektionssalen för vår första teorilektion.

Den första lektionen var inte alltför svår, vi förstod nästan allting, men så mycket läxor!

-När skall vi hinna läsa och skriva dom här, viskade Lenor, när vi traskade iväg.

På nätterna skulle det visa sig!

På eftermiddagen var det dags för ridpasset. Lenor skulle rida den vackre med bläsen och jag stoet med de snälla ögonen.

Uppställning på medellinjen! Kommando:,stigbyglar ner! Uppsittning! Alla samtidigt, korrekt och smidigt!

-Bra uppsittning Britt, Lenor och Barbara, ni andra, sitt av och gör om, sade Kapten Nelson med bestämd röst.

Vi var bäst på uppsittning tillsammans med canadensiskan. Dom andra fick bakläxa. Ha, ha!

Vi tränade basic grundridning, sits, hjälper, inverkan, balans, takt, tempo och hästens form. Vad betydde alla dessa ord? Walk, trot, canter, halt, halfhalt och circel var lätt, men lateral aids, turn on the haunches, quarterline med flera, hur skulle vi klara detta?

Vi kämpade på! Head up, straigheten your back, knees down! Till slut skrek Kapten Nelson på klaraste svenska att jag red som en jockey! Dags att skärpa sig! Började med att länga stiglädren ett par hål.

Min häst var som en dröm, snäll, lagom framåt, mjuk och fin mun, välriden. Jag bara njöt, hade aldrig ridit en sådan häst förut. Rebecka, jag skulle drömma om henne, denna underbara häst.

Lenors vackra bruna med bläs var ett riktigt machomonster bockhoppade, busade och hade många egna åsikter och hade hela tiden en självbelåten uppsyn. Så hette han James Bond också!

Eftersom Lenor hade fullt upp med att styra hästen och hålla sig kvar undgick hon mycket av Kapten Nelsons kritik, vilket gjorde att hon kände sig lite mallig denna dag, men hon skulle nog komma ner på jorden hon också!

Lektionen var över, uppställning på medellinjen! Avsittning!

När hästen väl var iordninggjord, avsvabbad, svettäcke på vad det dags att putsa träns. Varje del skulle tas isär tvättas, putsas och sättas ihop igen. Detta visade sig vara ett ”varjedag” göra!

Britt och angloaraben Sha, Lenor och James Bond

Hästarnas lunch skulle förberedas. Korn sättas på kokning i en jättegryta, två stora asfaltsgårdar sopas, inte ett halmstrå fick ligga kvar. Alla skottkärror och redskap placeras på sin plats.

Frukost 08.00, ìngen fick gå in till frukost innan alla var klara. 08.30 togs maten bort, då skulle vi dessutom stå omklädda för inspektion, så det gällde att arbeta snabbt och rationellt men ändå vara noggrann. När man var klar med sitt eget arbete skulle man hjälpa dom som var lite långsammare. Dom som låg efter var alltid samma två och dom lärde sig ju snart att vi andra kom till undsättning.

Sheila uppmärksammade detta, men sade aldrig något, hon bara studerade oss.

Första dagens inspektion sprack för både Lenor och mig. Dåligt putsade stövlar, rodnande förklarade vi att vi inte hade någon skokräm. Vi fick tillåtelse att under lunchen korsa bygatan för att i affären mittemot inhandla skokräm.

Men först skulle vi rida. Alla dom andra skulle ut på ”Roadwork” vilket oftast innebar att man hade en handhäst med sig för motionens skull.

Lenor och jag fick inte följa med, vi skulle ha sitsträning. Detta innebar att man linlöptes, utan stigbyglar och tyglar oftast med en bambukäpp bakom ryggen inträdd i armbågsvecken.

Vi gick ut på det stora fältet bakom stallarna. Lenor stod först på tur. Hakan upp, knä och häl ner, sträck upp mellandelen, rak i ryggen, titta framåt, sitt rakt över hästen och spänn dig inte! Runt, runt, runt!

Kapten Nelson beslöt till slut att Lenor fått nog för idag och nu var det min tur.

Han bytte häst till den stora huntern Lordswood och gav Lenor i uppdrag att longera mig.

Nu blev jag lite betänksam-Lenor-stor stark häst-jag på ryggen utan tyglar och stigbyglar- ute på ett stort fält!

Lordswood var pigg och gladhan började genast bocka och busa!

-Lenor, du släpper inte taget, sade jag.

-Nejdå, det är klart jag inte gör , sade Lenor.

Den stora hästen drog mer och mer i linan, Lenor fick kortare och kortare lina i handen.

-Släpp inte, skrek jag, i samma ögonblick som den sista biten av linan gled ur handen på Lenor.

Lordswood satte av i full fart över fältet och jag kunde bara hjälplöst klamra mig fast. I fjärran hörde jag Lenor skratta.

Fältet sluttade ner mot en häck och på andra sidan häcken gick några unghästar. Skönt tänkte jag när jag märkte att han var på väg mot häcken, där kommer han stanna och jag kan slänga mig av. Men detta var en jakthäst, han hade hoppat hundratals häckar en häck mer eller mindre kvittade för honom, men inte för mig.

Hoppa inte, hoppa inte var det sista jag tänkte innan han flög över häcken, jag klamrade mig fast i manen och hade som tur var lyckats göra mig av med bambupinnen jag hade bakom ryggen. Han galopperade rakt fram till en av unghästarna för att hälsa. Jag hoppade raskt av, tog mig och hästen ut ur hagen och gick hemåt. Lenor kom springande!

-Du är inte klok, sade jag. Du gapskrattade när jag svävade i livsfara.

-Förlåt, sade Lenor, men det såg så himla roligt ut speciellt när du trasslade bort bambuspöt och hoppade häcken.

Vänta du bara, i morgon skall jag longera dig, sade jag.

-Över min döda kropp, sade Lenor, så lättlurad är jag inte.

Så var det dax att bekanta sig med hästarna och boxarna.

Lenor och jag fick en länga med åtta boxar varav den ena var en skobox. Vi hade turen att få boxarna närmast fodermagasinet visserligen längst bort från gödselstacken men bättre det än tvärt om.

Mina sköthästar var jättefina. En angloarab, fux med bläs och strumpor, Shaa, ett fuxsto, ädel och vacker med snälla ögon, ett svettfuxsto med ett skadat knä, Partita och en jättelik (183 cm) mörkbrun fullblodsvallack, Vild Fairy, den var inte att leka med, elak som bara den i boxen, men vacker var den.

Lenor fick en stor kraftig hunter, Masterpiece, en brun med bläs och fyra vita strumpor, James Bond, precis i hennes smak, ett litet fuxsto, Macaroni och slutligen ett fyraårigt ädelt mörkbrunt sto, Razzel Dazzel en riktig ettermyra både i boxen och att rida. Den var ju bara fyra år och ädel,

Lenor var minst och lättast så den föll på hennes lott.

Hästarna var iordninggjorda och det var dags för kvällsmat, en rostad brödskiva med bönor i tomatsås, den åt jag! Lenor sade pass även på den, som tur var fanns det kex, ost och lemoncurd så hon valde det i stället.

Efter kvällsmaten gick vi till vårt rum för att packa upp. I det stora klädskåpet längst ner fanns en stor utdragbar låda, den lyckades vi lirka ut vända upp och ner och så hade vi ett sängbord.

Rummet var mycket mörkt, vi måste skaffa stearinljus, enda ljuspunkten var ju taklampan, alltså glödlampan som hängde i en sladd, inte direkt mysstämning. Inga kontakter på väggarna så en liten lampa var inte att tänka på.

Lenor började högläsa ur en av våra engelska läroböcker.

Jag skrattade hejdlöst!

- Fattar ingenting, läs du istället som är bättre på engelska, sade Lenor och slängde en bok till mig.

Jag läste men boken var så full av fackuttryck så jag fattade inte så mycket jag heller.

-Hoppas vi är bra råämnen även här, sade jag, annars är vi illa ute.

Det tog inte lång tid förrän vi sov som stockar.

Bank, bank! Dörren slets upp och lampan tändes.

-Good morning, Swedes! See You in the yard in fifteen minutes! Det var Sheilas uppgift att väcka och få ut alla på gården, här behövdes inga väckarklockor minsann!

Vi fodrade hästarna, släpade tunga vattenhinkar, det var ju vardagsmat för oss, detta var vi ju nästan världsmästare på.

Mockningen däremot var en ny upplevelse, vi trodde att vi kunde detta också, men ack vad fel vi hade.

Boxarna var jättestora, som små vardagsrum. Först skulle all skit och blöt halm ut i skottkärran, all torr halm läggas i ena hörnet, inte lönt att försöka fuska, Sheila vankade som en gammal hök mellan boxarna!

När detta var gjort skulle hela tegelgolvet i boxen sopas rent, väggarna och krubban torkas av. Tillbaka med halmen och in med ny halm. Allt detta medan hästen stod uppbunden i ett hörn.

Nu förstod vi varför vi bara fått fyra boxar var!

Samlingen som vi skulle skynda oss till hölls i en lektionssal. Nu skulle vi få studieplan, arbetsschema, regler och rutiner.

Vi skulle även tilldelas de hästar vi skulle ta hand om. Studieplanen var mäktig, vi fick varsin jättetrave med böcker.

Stablemanagement, Manual of Horsemanship, Veterinärlära med hästens anatomi, Foderlära, Hovvård, How to clip and trim a horse, Instuktionslära, Unghästhantering och inridning och några till. Allt på engelska!

Arbetsschemat och dagens rutiner var om möjligt ännu mäktigare. 06.00 skulle man vara på stallplanen, fodring och mockning, 08.00 frukost, byta kläder, uppställning för inspektion, ridning, fodring, lunch i 45 minuter, lektioner i salen, ridning, häst och stallskötsel, fodring klockan 18.00 supper. Därefter var fem av oss lediga, två av oss jobbade till 22.00 efter ett rullande schema. Reglerna var stenhårda.

Hela gården ägdes av en rik änka som bodde på ett slott en bit därifrån, a real Lady! Mr and Mrs Nelson bodde i det stora huset på gården och drev anläggningen.

Det fanns 21 hästar och det var inga lektionshästar, det var tävlings och jakthästar som ägdes dels av änkan och dels andra rika engelsmän och damer som kom och red ibland, annars var det vi som skulle rida hästarna.

När dessa ägare kom fick vi inte tilltala dom om inte dom pratade med oss först, vi skulle bara nicka och le artigt blev vi tilltalade skulle vi svara, Yes Sir, No Sir, Thank You Sir (om det var en man förstås). All annan konversation skulle gå via ställets Headgirl Anne.

Sheila var stallansvarig och vår arbetsledare, till henne skulle vi vända oss i allt som rörde hästarna.

Gården fick aldrig lämnas utan tillstånd från Mrs Nelson. Huset och köket fick inte beträdas förutom vid måltiderna. Vi hade inte tillstånd att hämta dryck eller mat i köket, kom man inte i tid till måltider togs maten bort. Tvätta våra kläder fick vi göra i badkaret i vårt badrum. Vi jobbade alla dagar i veckan, tre till fyra dagars ledighet under hela vistelsetiden och när bestämde Mrs Nelson.

Klädsel: 06.00-08.00 jeans eller arbetsridbyxor, gummistövlar, mörkblå tröja, schalett eller balaclava på huvudet. Efter frukost skulle vi vara ridklädda. Skjorta, slips, hårnät, handskar, hjälm, ridjacka och oklanderligt putsade stövlar. Vid regn bar man beige Mackintosch eller grön oljerock.

Mackintosh

Alla regelbrott, bus, påhitt eller uppstudsighet bestraffades. Vi var alltså totalt förslavade. Intressant! Flickorna från USA och Canada försökte protestera men fick klubban i huvudet direkt! Lyd eller åk hem!

-Vad tror du våra föräldrar skulle anse om det här, viskade Lenor.

-Quiet! sa Mrs Nelson direkt och pekade på oss.

Jag skrev på mitt papper ”Tror att dom skulle jubla och klappa i händerna”. Jag sköt över lappen till Lenor!

Vi fnittrade, tillbaka på skolbänken igen.

-Är det någon som vill fråga något?undrade Mrs Nelson

Jag räckte upp handen.

– Skulle vi kunna få ringa våra föräldrar och tala om att vi levde? frågade jag.

Det fick vi!

Här skulle vi vara ända fram till jul! -

Direkt efter lunch var det dags för ridprov.

Kathy och Barbara red först, dom fick beröm för fina sitsar och god inverkan på hästen. Kathy fick kritik för att hon var för spänd och stel i kroppen, Barbara fick kritik för att hon var för hård i handen.

Efter dom red Hilary, Geroge och Jannice, dom fick både ros och ris.

Sedan var det vår tur, man kan säga att vi var lite nervösa, vi visste ju hur vi hade skaffat vårt ridintyg för att bli antagna till kursen.

Lenor hade ju knappt suttit på en ”stor” häst sedan hon som 12-åring red på GFRK, jag hade ju i alla fall haft en egen stor häst, och dessa hästarna var stora.

Captain Nelson studerade oss under tystnad! Trav, galopp, hoppa krysset, skänkelvikning och halvhalt var de enda ord han sade.

Ingen hjälp, ingen korrigering! Vi skärpte oss till tusen.

När vi var klara drog vi upp stigbyglarna, tog tygeln över hästens hals, precis som de andra gjort. Men vi gjorde helt automatisk tre saker till, klappade hästen, löste upp sadelgjorden och knäppte loss nosgrimman sedan ställde vi oss i position för att få vår dom.

-Ja, flickor, sade Captain Nelson, och fortsatte, jag tar det på svenska så ni säkert förstår vad jag säger.

-Ni har urusel sits, ni sitter med knäna under hakan, då det stundtals liknar ridning är det nog mer tur än skicklighet!

Oh, nej! Tänkte han skicka hem oss nu?

-Men, fortsatte han, ni har också fördelar. Ni är smidiga, följsamma, mjuka fina händer och har bra balans, dessutom visar ni på gott uppförande mot hästen. Jag tror ni är hyggliga råämnen!

Vi log, tackade och nickade!

-Är ni villiga att jobba stenhårt så ska jag nog kunna göra ryttare av er, tillade han.

Vi var alldeles omtumlade, urusla, liknade inte ens ridning. Så hårda ord hade vi aldrig hört förut. Men vi hade aldrig heller fått sådant beröm av någon som kunde så mycket. Visst hade vi fått beröm under vår färd, men oftast bara av dem som kunde mindre än oss och oftast inte för vår ridning. Detta var beröm av en man som ridit både svår dressyr och hoppning. Han hade till och med en metallplatta inopererad i pannbenet som han krossat vid ett fall när han hoppade.

Bra råämnen, det sög vi i oss!

Vi lovade givetvis att vi skulle jobba stenhårt, vad det innebar förstod vi inte riktigt, men det skulle vi få erfara.

-Bra, sade han.

-Ställ in hästarna och borsta av dom lite, alla hästar görs i ordning riktigt senare, skynda er sedan till samlingen, fortsatte han.

-Jo, bara en sak till. Ni har aldrig ridit Lätt A i varken hoppning eller dressyr, det ser jag, dessutom känner jag Ryttmästaren som signerat er ansökan.

-Vill ni att jag ringer honom?

-Nej tack, helst inte, svarade vi med en mun och tittade ner på våra nya välputsade stövlar.

-Jag tänkte väl det, sade han leende. Gå nu!

Avslöjade, men vi fick vara kvar.

-Friskt vågat, hälften vunnet, sade jag till Lenor.

Jätte roligt egentligen, men inte för oss! Vi dog tusen dödar! Vad skulle vi göra? Nu uppenbarade sig en äldre man som såg mycket militärisk ut.

-Välkomna, sade han, på ren svenska.

-Jag är kapten Nelson, svensk kavallerist, men här kommer bara att talas engelska, så ni har det klart för er, informerade han mycket bestämt.

Vi nickade, skräckslagna!

-Men så här kan ni inte se ut, min fru Mrs Nelson får köra så ni kan ekipera er, sade han lite vänligare.

-Ja tack, svarade vi artigt.

Landrovern kördes fram och vi forslades mot närmsta ridsportsbutik. Vad fint England var, små slingrande vägar, gamla stenhus med klängrosor, små byar, alla med sin egen pub, stallar överallt, röda dubbeldeckarbussar, stora gröna fält inringade av höga täta häckar och hästar, ponnyer och får överallt i en salig blandning.

England var fantastiskt!

Ridsportsbutiken var enorm, en ryttares dröm och nästan allt var nytt för oss.

Fantastiska ridkläder vi inte sett maken till. Träns i lyxigt läder med smala eleganta remmar, tjocka ulltäcken.

De dyraste märkena hette Harry Hall och Caldene.

Affären hade även en avdelning med begagnat, tur för oss. Vi beslöt att börja där för så mycket pengar hade vi ju inte. Vi lyckades hitta var sin begagnad ridjacka, jag valde en fiskbensmönstrad och Lenor en ljusbrun i äkta ull och ett par ridstövlar var, nästan nya och rätt modell.

Sedan gick vi med stor energi igenom Harry Halls lager av nyinkomna ridkläder av senaste snitt. Vi handlade två par ridbyxor var, gula och beiga, tighta som längkallsonger, ett par snygga mönstrade bommulsskjortor med matchande slips, slipover, ett par V-ringade tröjor, ridskor av senaste modell, en snygg polotröja, ridhjälm, hårnät och så en balaklava. Balaklava visade sig vara en mössa som man drog ner över huvudet och ner på halsen, bara ansiktet stack ut. Varm och skön!

Vi blev raskt medvetna om att vi spenderat 95% av alla våra pengar som vi skulle ha hela tiden i England och detta hade vi lyckats med den första förmiddagen.

Men vi brydde oss inte, framtiden var i morgon.

Kålrötter!!! Vi skulle nog visa dom.

Vänta bara, vi var redan på krigsstigen och sökte både hämnd och revansch.

Vi var hemma lagom till lunch. Äntligen mat! Vi var nu oklanderligt klädda, till och med snyggare än dom andra, våra kläder var ju helt nya.

Lunchen var en Casserole, köttgryta, lät gott. Men, vi kände allt för väl igen innehållet i grytan. Fläsksvålar och gråa korvbitar, med andra ord överbliven frukost till det potatismos.

Vi började trevande prata med de andra runt bordet. Om de talade sakta och med enkla ordval förstod vi det mesta.

Kathy, Hilery och Georgina ”George” var engelskor. Barbara var från Kanada och Jannice från Alabaaaama (ja, hon sade så) i USA. Vi var alltså sju stycken på kursen.

Barbara, Lenor och jag åt potatismos, Jannice åt inte ens moset. Engelskorna var mer vana, de åt upp den så kallade Casserolen till vår stora förfäran.

Här skulle man inte bli fet i alla fall!

Då kom överraskningen, desserten! Nybakad varm lite kletig sockerkaka med jordgubbssylt och massor av vaniljsås.

Gud så gott det var!

Vi traskade i väg i Mrs Nelssons fotspår tätt följda av en raggig morrande terrier och en svar svansviftande labrador.

Ut ur köket, ut på gården. Hon öppnade en smal ranglig dörr och ledde oss upp för en mycket smal och brant trappa. Vi passerade igenom ett rum, två sängar utan ben och ett klädskåp var de enda möbler som fanns där. Sedan gick vi igenom nästa rum, där fanns tre sängar utan ben och ett klädskåp och sedan in i det tredje rummet.

Det var det minsta rummet och utan fönster förutom en liten glugg längst upp i ena hörnet, två sängar utan ben och ett jättestort flyttbart klädskåp, en ensam glödlampa hängde i en sladd från taket.

Damen pekade på sin klocka,

-Inspection in the yard 09.00, wear ridingclothes, sade hon.och försvann.

Vi stirrade runt i rummet, stenväggar, stengolv, inga mattor, inga fönster, ingenting.

Vi hörde en häst frusta och stampa rakt under oss och förstod att vi befann oss i utrymmet ovanför boxarna i det gamla 1800-tals huset, eller var det kanske från 1700-talet. Här hade säkert foder och annat förvarats och nu skulle vi förvaras här.

Väggarna mellan rummen bestod av mörka playwoodskivor.

Vi gick för att leta efter en toalett, precis ovanför trappan hittade vi den. Ett litet krypin med toastol, handfat och ett litet minibadkar modell 20-tal ingen dusch, inget varmvatten.

In the yard 09.00 var det!

Dags att sätta fart! Ridklädda!

Vi ägde bara ett par ridbyxor var, men de var desto finare. Vita mollskinnsbyxor av rejäl äppelknyckarmodell.

Vi tog på oss våra vita ridbyxor och en fin tröja på fötterna satte vi våra ridskor och så traskade vi nerför trappan, öppnade dörren och klev ut på gårdsplan.

Först stirrade alla dödstyst på oss men strax bröt allmän munterhet ut, alla skrattade.

-Here are THE SWEDES! sade Mrs Nelson till de övriga, då fick dom ett sammanbrott alla vek sig av skratt.

Vi i vår tur stirrade med fasa på dom! Alla hade smala gula eller ljusbeiga elastiska ridbyxor, som stretchkallsonger ungefär, skjorta, slips, mörkblå V-ringad tröja, någon hade en tweedridjacka.

Alla hade hårnät och en ridhjälm av snygg modell. På fötterna hade dom blankpolerade svarta smala ridstövlar med ett litet smalt läderband längst upp.

Till råga på allt betydde ”Swedes” kålrötter !!!!

Så först hade vi klivit ut på gården klädda som två clowner i deras ögon och sedan hade Mrs Nelson sagt, här kommer kålrötterna.

Inte konstigt att dom höll på att skratta ihjäl sig.

Vi släpptes av klockan 05.00 utanför en stor järngrind med skylten Belvoir School of Equitation, innanför låg ett stort grått stenhus. Grinden var öppen.

Kunde man knacka på dörren klockan fem på morgonen, det kunde man.

Bank, bank, inget hände! Bank, bank igen, då tändes det i ett fönster och strax därefter rasslade en nyckel i låset. -Are you the Swedes?

-Yes!

- Ni är sena, vi väntade er igår!

- Problems, sade vi.

- Kom in, är ni hungriga?

Ja, det var vi. Vi fick varsin skål med någon svart sörja i.

Vad är detta, viskade Lenor. Vet inte , viskade jag tillbaks.

Vi svepte med blickarna runt köket och fick syn på burken med oxtailsoup, OXSVANSSOPPA! Hua! I ett obevakat ögonblick hällde vi ut det i vasken.

-”Very god”, thank you!

Kokerskan, det var henne vi hade väckt, visade oss till ett mycket trevligt rum.

Stor dubbelsäng, heltäckningsmatta, öppen spis och badrum med infravärme vägg i vägg. Lyxigt! Här skulle vi trivas! Utmattade somnade vi med kläderna på bland dunbolster och kuddar.

Vi väcktes bryskt klockan 07.30 och vi hade sovit i två timmar.

Nu skulle vi äta frukost och få vårt rum. Vadå, få vårt rum? Vi var jätte nöjda med det vi hade. Nej, det var gästrummet visade det sig.

Vi kikade ut genom fönstret och såg en stor asfaltsgård omgärdad av stora stenstallar med uteboxar. Byggnaderna såg 1800-tal ut.

Det tittade ut hästhuvuden ur boxarna, på gården rådde full aktivitet. Flickor sprang med skottkärror och hinkar.

Vi skyndade oss ner i köket. Två frukostar stod kvar på bordet.

-Skynda et nu Swedes, jag måste diska, sade kokerskan. Swedes, det var vi vad vi skulle få heta i fyra månader. Jag började förstå språket lite nu, men Lenor trodde vi skulle diska.

- Nej, vi skall bara äta, förklarade jag.

Bara äta! Lenor stirrade på tallriken.

Äggröra, en stor flottig fläskbit, två gråa korvar och över alltihop svart stekflott. En kopp te fanns det i alla fall. Det enda vi ätit på bra länge var citronkarameller och vi var hungriga.

Äggröran hade nog varit ätlig om den inte simmat i svart isterflott. Vi petade försiktigt i äggröran.

-Passar inte maten? Kokerskan stod framför oss. Vi förstod inte direkt vad hon sade, men minen gick inte att ta miste på, hon var arg.

-Not hungry, sade vi.

Hmmmm! Hon slängde fram två brödbitar och en burk lemoncurd. Vi slängde oss över brödbitarna som utsvultna vilddjur.

En dam i rutig kjol och tweedkavaj klev in i köket, hon rökte på en cigarill och hade ett grovmaskigt hårnät över håret. Hon såg mycket engelsk och mycket dominant ut.

-God morning and welcome to Belvoir School of Equitation, I am Mrs Nelson.

-Bring your things and follow me, sade hon mycket bestämt.

Vi bara stirrade på varandra. Oups!! Här skulle vi vara i fyra månader!

Till slut kom tåget, det stod Nottingham på det. Äntligen ett tåg som bar ett namn vi kände igen! Vi klev på vårt fjärde tåg för natten, ja, för Lenor var det ju det femte förstås. Vi slog oss ned i en kupé där det satt en ensam kines och läste i en bok. Konduktören dök upp! Vi lämnade tvekande över biljetterna, nu var det dags igen förstod vi. En lång utläggning på engelska följde, vi förstod inte hälften av vad han sade.

- Don´t understand, sade vi, english noooo!

- Ticket NOOO, sade han och skakade på huvudet.

- Yes ticket, sade vi och log.

- Another train, sade han.

- Train, Yes, yes, sade vi och log ännu bredare.

Han klippte biljetterna, skakade på huvudet och gick sin väg. Orkade väl inte med idioter mitt i natten.

- Det där gick ju ovanligt lätt, sade jag.

- Yes, yes, bye, bye, sade Lenor.

Vi slängde oss på bänken och vred oss av skratt! Kinesen satt orörlig med sin bok, inte en min hade han rört.

- Han är nog döv, sade Lenor.

- Och blind, sade jag.

- Inte blind väl, sade Lenor, han läser ju en bok.

- Ja, men han är ju kines, sade jag, han skall hålla boken upp och ner. Det kanske är boken som är rätt, han kanske skall sitta upp och ner.

Vi var ganska trötta nu, fnittrande fortsatte vi att prata om kinesen. Till slut lyfte kinesen blicken över bokkanten och sade ” jag hör att ni är från Göteborg , det är jag också” sade han på ren svenska. ”Skickligt ni lurade konduktören”. Vi dröp av till en annan kupé!

Tåget stannade mot alla odds i Nottingham, och vi och alla våra väskor kom av innan tåget körde vidare. Detta var en jättestor station, men även den ganska öde så här mitt i natten. Vi släpade väskorna bit för bit. Kinesen kom ifatt oss med snabba steg. – You carry bag? försökte vi och pekade på väskhögen.

– Nej tack, svarade han och försvann snabbt.

Ja, vi fick ju faktiskt skylla oss själva så som vi roat oss på hans bekostnad, men vi visste ju inte att han var svensk. Rulltrappan var givetvis avstängd, vi släpade väskor, tog en paus när vi kommit halvvägs upp, mer citronkarameller. Vi var äntligen uppe på gatan, och tänk dår fanns en bussstation! BUS STOP! Vi tittade noga på tabellen, Nottingham-Melton Mowbray, den bussen skulle gå 7.10, Nu var klockan 4.30.

Vi tittade på varandra och nickade!

Taxi, taxi! Vi satt i baksätet på den sora taxibilen och åt citronkarameller, sista påsen.

– Vi är inte så bra på att åka tåg, konstaterade jag. Först godsvagn till Tumba och nu det här.

– Nej, sade Lenor eftertänksamt, men flyga är vi bra på.

- Säg inte det, kom ihåg när du fick flyga privatplan till Bulltofta.

– Aj, aj, sade Lenor, det hade jag förträngt.

Men åka båt är vi i alla fall jättebra på, konstaterade vi. Och så åka taxi förstås, det hade vi ännu inte misslyckats med!

Vi stirrade ut i kolmörkret, undra hur England ser ut? I morgon skulle vi få veta!

Nu kan du köpa första boken om BrittoLenor. Det började 1964 Boken sträcker sig från december 64-september 67. Swisha 120 kr till 0704-262044 Kom ihåg att skriva namn och adress som meddelande Du har boken i din brevlåda inom några dagar!

Väl framme i Immingham skulle vi åka tåg och buss. Ett litet pendeltåg tog oss från hamnen till järnvägsstationen. Vi hade biljett till Nottingham, därifrån skulle vi ta buss till Melton Mowbray och bussbyte igen till Stathern där skulle vi kliva av. Där låg skolan vi skulle till. Men i England går alla stora vägar och järnvägar upp och ner, alltså från norr till söder och tvärtom.

Vi skulle resa på tvären, eller diagonalen och då blir det genast mycket svårare. För att komma till Nottingham var vi tvungna att byta tåg på vägen, men var? Vi läste och läste på den stora järnvägskartan, men fick inte ihop det.

Vilket tåg skulle vi ta nu då? Vi frågade i informationen. Jodå, vårt tåg skulle gå då och då och från den och den plattformen. Vi undrade var vi skulle byta, dom tittade på biljetterna och sade ett namn.

Skönt, vi var ju lite vilsna och språket var svårt. En helt annan sak att förstå viktig information än att pladdra på nattklubb med greker. Vi gick till plattformen och väntade, här kom tåget. Vi klev på sista vagnen , hittade direkt en tom kupé och slog oss ner. Alldeles ensamma, skönt med egen kuppe!

Tåget började rulla, men varför kom ingen konduktör? Station efter station lämnades, vi satt fortfarande ensamma i vår kupé. Namnet på stationen där vi skulle byta tåg lös med sin frånvaro. Vid en station stod tåget ovanligt länge.

Vi gick ut för att se varför det tog sådan tid, jodå vår vagn var bortkopplad och stod ensam kvar. Tåget var försvunnet, detta var inte sant!! Du får gå och fråga någon, sade Lenor, du talar bättre engelska.

Jag gick in i den öde stationsbyggnaden, Lenor klev på tåget för att passa väskorna. Jag knackade på alla dörrar, ryckte i alla handtag. Nej, inte en människa, så öde som bara en lantortsstation kan vara sent på kvällen.

Ljudet av ett tåg fick mig att springa tillbaks mot vår vagn. Jag kom precis lagom för att hinna se tågvagnen med Lenor lämna stationen. Det sista jag såg var Lenor som vinkade glatt!

Här stod jag alltså, någonstans i England, utan Lenor, bagage, pass, biljett och pengar. Lenor å sin sida drogs runt av ett tåg där föraren inte hade en aning om att det satt en passagerare i sista vagnen. Ingen av oss hade ju en aning om vart det tåget var på väg eller när det skulle stanna.

Skulle jag skratta eller gråta?

Jag kunde ju inte försöka åka efter, jag hade ju ingen aning om vart tåget åkte. Lenor visste ju i alla fall var jag befann mig, bara att vänta här, ensam på en öde station någonstans i England.

Jag satt på en papperskorg och hoppades att Lenor skulle hitta tillbaks.

Efter en evighet kom det ett tåg! Jodå, ut ramlade Lenor med alla våra väskor.

Nu höll vi på att skratta ihjäl oss!

Lenor hade räknat stationer och klivit av vid första stopp, klivit på ett tåg åt andra hållet och räknat stationer tillbaks och lyckats kliva av på rätt. Heja!!!

Vi frågade en annan avklivande passagerare på stapplande engelska vilket tåg vi skulle ta för att komma till Nottingham. Han rev sig i huvudet och läste på kartan. Jo, ta det här tåget, sade han och pekade, det kommer om 30 minuter. Åk fem eller sex stationer och byt till det här tåget förklarade han och pekade på en annan färg på kartan.

Vi klev på nästa tåg som kom.

Nu kom konduktören, vi visade glatt våra biljetter. Ni är på fel tåg, sade han, biljetten gäller inte här.

Ni måste betala! Don´t speak english, sade vi och visade våra svenska pass. Pay! Sade han. Vi visade biljetterna igen. No, sade han, MONEY!

Förstår inte vad du säger, sade vi på svenska och tittade förvånat på honom. Nottingham! Must pay, sade han. Hej, hej! Svarade vi glatt och bjöd honom på en citronkaramell. Han försvann!

Hoppas inte han hinner hämta förstärkning innan vi skall av, sade jag. Det är nog bara tre stationer kvar nu, vi håller tummarna. Tåget var på väg mot station nummer fem när han återvände. Han pekade på dörren. Leave!!! Bye, bye vinkade vi och klev av.

Var vi nu på rätt station, nummer fem eller sex.

Det kom ett tåg, vi rusade till föraren och frågade om tåget till Nottingham skulle komma här, nej det var en station längre bort. Vi kastade oss upp på tåget och hoppades att ingen konduktör skulle dyka upp. Det gjorde det!

Right train, sade vi. No! Sorry, sade vi och klev av på nästa station. Nu var vi äntligen på rätt station, vi läste på kartan och där stod det Nottingham. Men vårt tåg hade gått för länge sedan, nästa tåg till Nottingham skulle gå om två timmar.

Vi gick till väntsalen, dörren var låst, Väskorna breddes ut på perrongen och vi lade oss ovanpå. Vi frös, var hungriga och trötta. Det enda vi hade att äta var citronkarameller. Nu började vi känna igen oss, detta hade vi upplevt förut!

Dags att ta farväl av föräldrar, syskon och pojkvänner.

Vi äntrade landgången till den stora vita båten som skulle ta oss över Nordsjön till Immingham i England.

Vi hade med oss allt på listan, allt utan balaclavor, vi visste fortfarande inte vad det var för något.

Lite nervösa var vi allt, vi hade aldrig åkt sådan här båt förut. Men det var väl som med flygplan, kaptenen visste hur man körde. Det skulle nog gå bra!

Redan när vi stod i receptionen för att få våra hyttnycklar började det. Personalen var översvallande vänlig mot oss, knuffade på varandra och nickade menande åt vårt håll. Vi fick hjälp med väskorna och vägvisare till hytten.

Vi gick direkt för att undersöka båten som vi skulle vistas på i över ett dygn. Restauranger, barer, affärer.

Det var många som stirrade på oss! Båten hade börjat gunga lite, gick vi konstigt! Satt våra kläder konstigt? Vad var det frågan om egentligen?

Vi gick ut på däck. Mäktigt! Stort hav, stora vågor som svallade. Vi hängde över räcket och stirrade ner i vattnet. Nu gungade det ännu mer och vi beslöt att gå därifrån för att inte fördröja resan med att trilla i vattnet.

Vi satte oss i baren med varsin dricka och en skål med jordnötter.

En kypare kom gående mot oss. Han överlämnade ett kuvert, brev!!! Kunde man få brev på en båt? Vi öppnade och slet ut innehållet.

Britt Hagström och Lenor Carlsson var inbjudna att dinera vid kaptenens bord i kväll klockan 19.00. Vi bara stirrade på varandra! Kaptenens bord! Dinera??? Dom måste ha förväxlat oss med några, sade jag. Självklart, sade Lenor, det är därför alla stirrar så konstigt på oss. Vad pinsamt! Men vad är dinera? Vi flydde hals över huvud mot hytten. På vägen dit köpte vi en veckotidning, Allers. Nej, ta tidningen! NI behöver inte betala, sade damen bakom disken. Tack, stammade vi totalt förvirrade. In i hytten och lås dörren, sade jag.

Vi började bläddra i tidningen och plötsligt stod vi öga mot öga med oss själva. Reportaget från i somras hade publicerats, flera sidor BrittoLenor. Stora färgbilder och flersidigt reportage om ”dessa fantastiska tonåringar” med eget ridläger, superlativen flödade.

Nu begrep vi, vi var båtens kändisar, verkade som om alla läst tidningen. Vi skrattade lättat.

Här skulle det tas tillvara, vi skulle vara ”kändisar” i ett dygn. Vi skred ut ur hytten som två drottningar och började frottera oss i uppmärksamheten. Så här är det nog att vara filmstjärna, sade Lenor. Ja, sade jag, och i kväll skall vi dinera (vi hade nu listat ut vad det betydde) med kaptenen, vänta tills min far får veta det. Hans hopplösa, tokiga dotter, dinera med båtens kapten. Ha, ha, ha det hade han inte trott.

Vi vandrade vant genom båten, nickade och log vänligt mot alla.

Väl framme vid matsalen blev vi lite oroliga, det var stort, kaptenens bord, undra vilket håll? En kypare kom till vår undsättning och slussade oss rätt. Där stod han i sin fina uniform, vid sitt bord och talade med ett äldre par som säkert var prominenta gäster och liksom vi inbjudna till hans bord.

Han presenterade oss men deras namn försvann som i dimma.

Vi satte oss och nervositeten började lägga sig, dimman lättade. Vi kunde nu både se, höra. äta och prata visade det sig. Bordsträning hade vi ju fått i Grekland så vi greppade vant glas och bestick och åt rätt brödbit från rätt tallrik, det var bara en såssked som var lite tveksam, den fick ligga orörd.

Kaptenen bad oss berätta om vårt ridläger.

Vi berikade kvällen med väl valda episoder och alla skrattade hysteriskt åt hälsovårdsnämnd, poliser och sköldpaddor.

Tänk, sade vi när vi bokstavligen kojat i vår hytt, från obetalda hästskötare till celebriteter och så skrattade vi gott.

Ja, sade jag, till och med båten är ju döpt efter mig TOR Britannia.

Sen sjöng vi ”Rule Brittania, Britannia rule the waves".

Vi trodde i vår enfald att rule betydde rulla och rullade gjorde den här båten, mitt i natten, mitt ute på Nordsjön.

Veckan förflöt i lyxens tecken.

Lunch på dagen, nu hade vi lärt att navigera genom bordet. Middag och nattklubb på kvällen. Följa oss hem, hand i hand, få blommor på vägen och sedan puss och god natt utanför vårt lilla mysiga hotell.

Sista dagen tackade vi nej till lunchen för att gå till gamla stan och samla på oss souvenirer.

På vägen hem mötte vi en gammal skabbig åsna som med stor möda släpade sig fram med en vagn fullastad med frukt. Åsnan var mager, sårig, haltade och hade rinnande ögon.

En fruktansvärd syn!

Vi tänkte på vår tjocka blanka Ranchenåsna Isabella.

Vi stoppade åsneföraren och försökte förklara för den gamle mannen att hans åsna var trött och att han plågade den. Mannen verkade förstå, troligen mest på vår ilskna uppsyn, inte så mycket på språket. Han körde upp åsnan på trottoaren, selade av den och höll fram handflatan. Han ville ha pengar, tänkte han sälja åsnan till oss?

Fortfarande ilskna och upprörda tömde vi plånböckerna på våra sista semesterpengar i hans hand. Mannen släpade iväg med fruktvagnen.

Där stod vi, tre åsnor!!!

Vi lade axelremsväskans band runt halsen på åsnan som likgiltigt följde med oss. Nu började vi lugna ner oss och samtidigt inse vad vi hade gjort. Vi hade alltså köpt en gammal åsna!!! Vi var på chartersemester på Rhodos och skulle flyga hem i morgon. Inte rätt läge att införskaffa en åsna. Vi tog med åsnan till hotellet och förklarade på svajig engelska för ägaren vad vi gjort. Kunde åsnan få vara i den stora trädgården?

Ägarna insåg tack och lov det komiska i situationen och åsnan fick vara i trädgården. Dom lovade att försöka hitta ett gott hem till den.

Vi badade åsnan i hårschampo, gav den vatten och grönsaksavfall från köket, den såg ganska nöjd ut.

På kvällen gick vi med stockholmarna och deras nyvunna semesterflirtar för att ta avsked och fira sista kvällen.

Eftersom vi skulle flyga hem nästa dag tog vi farväl av alla i pausen och reste oss för att gå när bandet började spela igen.

Då drog sångaren upp mig på scenen, lade armen om mig och förklarade i mikrofonen att jag var ”a very special girl” och han skulle sjunga ”a very special song ” för mig. Medan vi började gå mot utgången sjöng han ” There goes my reason for living, there goes my everything” . Effektfullt! Värst vad han tog i, sade Lenor. Ja, så är det, sade jag. Sånt intryck gör jag på män! Skattande började vi vandra hemåt. Då kommer managern springande efter oss, jag skulle bara ge dig det här från trummisen säger han och ger Lenor ett silverarmband. Värst vad han tog i, sade jag. Ja, sånt intryck gör jag på män, sade Lenor.

Vi skrattade och packade halva natten. Det hade varit en riktigt lyckad semester, spännande att under en vecka få känna sig så uppvaktad och bortskämd!

Vi satt på våra resväskor i trädgården och väntade på bussen, åsnan gick omkring i trädgården. Bussen kom och vi tog farväl av ägarna, stockholmarna och åsnan.

Vi kom med planet, väskorna kom med! Nu hade vi verkligen flyt!

Åsnans vidare öde förblev okänt men förmodligen avlivades den. Åsnan hade i alla fall fått ett bra sista dygn. Lenor hade orostankar om att grekerna skulle äta upp den, glöm det, sade jag, det finns inget att äta på den magra stackaren.

Snart skulle vi vara hemma i Sverige, packa nya väskor, om två dagar åka till England. Här går det undan i svängarna!

Nya äventyr!!

Karln i kostym visade sig vara någon typ av maneger för bandet. Han skötte nog det mesta för dom, inklsive "ragga brudar".

Vi läppjade försiktigt på champagnen, vi var ju inte så vana vid denna dryck. Stockholmarna stod för drickandet och pladdrade på med managern, som säkert önskade dom dit pepparn växer, för att hans bandmedlemmar skulle kunna kasta sig över oss.

Unga svenska flickor ensamma på Rhodos!

Barnlek trodde dom!

Men unga svenska flickor, det vill säga vi, såg bara här en möjlighet att komma in gratis på nattklubben resten av veckan och än så länge behövde vi stockholmarna.

Vi förklarade att vi var tvungna att gå hem men lovade komma tillbaks nästa kväll. Vi drog med de festsugna stockholmarna för att slippa gå ensamma i mörkret.

Nästa dag förklarade vi för dom att vi inte var deras semesterflirt. Dom såg lite deppiga ut först. Kom igen nu, sade vi , det är väl ingen sport att ragga upp tjejerna i rummet bredvid. Dessutom skall ju ni vara här i två veckor , vi åker hem om fem dagar. Vi kan vara vänner och umgås ändå.

Dom var ju lite av vår trygghet! På kvällen gick vi till klubben igen. Vi blev genast visade till bordet där vi suttit igår, "same procedure as last night", bortsett från att manegern inte var där!

Vi dansade och roade oss tills bandet spelat färdigt. Trummisen hade nu fått upp ögonen för Lenor och hon för honom.

Dom frågade om vi ville följa med på efterfest, Nej tack! Bli körda hem? Nej tack! Men vi lovade komma tillbaks i morgon kväll.

Nästa dag när vi låg på stranden föll skuggan över oss. Gick solen i moln? Nej! Där stod dom, trummisen och sångaren.

Vi ni följa med och äta lunch? Om, vi ville! Men ni får inte gå i strandkläder. Nej, det förstod vi, vi ville ju inte åka polisbil igen. Tur att vi shoppat så bra, hem och ta på klänning.

Vi fick bästa bordet på lyxrestaurangen, en liten halvöoas som gick ut över havet.

Ett jättelikt skaldjursfat bars in! Bordet innehöll en fruktansvärd massa glas, tallrikar, små skålar och bestick.

Vi var ju inte direkt världsvana och stirrade förskräckta på allt detta.

Hur? I vilken ordning? Är det mitt eller någon annans?

Frågorna var många! Jaha, skål då sade dom och lyfte sina glas med någon grågrumlig vätska i.

Något sådant hade inte vi och det upphällda vinet skulle väl vara till skaldjuren, men vi hade något i ett litet runt glas med en citronskiva i.

Vi överlade snabbt genom några ögonkast och satsade på den med citronskivan i.

Skål! sade vi och log vackraste leendet.

Plötsligt brast dom ut i gapskratt!

Ni har just druckit upp vattnet ni skulle tvätta fingrarna i!!!! Kypare, kan vi få in nytt vatten till damerna!

Ridå!!! Nu låg vi i underläge. Vi sorterade hysteriskt bland besticken och studerade i lönndom hur dom gjorde.

Åt jag upp hans brödbit nu, eller var den min?

Hur äter man ostron, och måste man över huvud taget äta dom?

Ja, vi fattade inte mycket av det här. Vi våndades och försökte vara superkäcka, det lyckades vi nog med för dom skrattade så dom satte ostron och kräftor i halsen! Vi tyckte inte det var speciellt roligt just då!

Lenor och jag satt vid köksbordet hemma hos mig och räknade pengar. Allt var betalt, det som fanns kvar var vårt, det överskred med råge budget vi lagt.

Rhodosresan var betald, fickpengar undanlagda, Englandsresan och avgifter där betalda och ändå fanns det pengar över.

Spara dom nu för framtiden, sade min något imponerade men också ekonomiska far.

Eftersom han var på så gott humör passade jag på att snabbt och lite mumlande berätta att vi skulle åka till England i stället för USA. Han tog det ganska bra, kanske uppfattade han det som om vi skulle jobba som aupair i England, ok isåfall får jag väl förklara det vid ett senare tillfälle, tänkt jag.

Spara!!! Aldrig i livet!

Vi hade antingen levt helt utan pengar och alltid sparat i tre år. Inga klädköp, inga nöjen, förutom folkparksplankningar.

I morgon skulle vi ut och idiotshoppa!

Vi var ju också tvungna att handla allt vi skulle ha med oss till England. Bland annat stod det att man skulle ha med sig en balaclava, vad i herrans namn är en balaclava? Lät ju som ett musikinstrument!

Vi shoppade och shoppade, kläder, skor och andra nödvändiga ting men lika mycket om inte mer onyttiga ting. Men ingen balaclava!!

På kvällen bjöd vi ut pojkvännerna och nästa morgon var det dags för Rhodosresan.

Vi kom med planet båda två och dessutom på rätt plan, vid framkomsten fanns båda våra väskor med och vi klev på rätt buss och åkte till samma hotell som vi bott på förra gången vi var här.

Går inte det här ovanligt problemfritt, sade Lenor. Övning ger färdighet, sade jag.

Vi hade fått samma rum som vi haft förra gången, i rummet bredvid bodde två ”snygga” stockhlomskillar, säkerligen några år äldre än oss, men såg trevliga ut.

Kan vara bra att ha, sade Lenor när vi åt frukost i trädgården nästa morgon. Tror du dom kan spela Fia med knuff eller vändåtta? Dessa spel hade ju varit vårt största nöje de senaste åren.

Vi var relativt otränade på restaurangliv och andra nöjen, kanske berodde på vår ålder och en annan bidragande orsak var ju att vi bott långt ifrån världens vimmel, jobbat sent på kvällarna och så förstås inte haft tid att hitta någon som ville bjuda ut oss.

Men här fanns det två äldre stiliga stockholmare att slå följe med, Lenor hade slagit huvudet på spiken. Bra att ha! Efter frukosten gick vi till stranden för sol och bad, det gjorde även dom.

Efter tjugo minuter kände vi dom och efter en timma var vi utbjudna på restaurang samma kväll. Middag på mysig grekisk restaurang, sedan blev det nattklubb!

Ett band spelade där varje kväll eller snarare natt! Sångaren i bandet var en tvålfager figur med stomatolleende och melankoliska sammetsögon mörka som Rhodosnatten.

Nedanför estraden stod ett borg med flera glas och champagneflaskor, vid bordet satt en stilig karl i kostym ensam. Inte så länge till, viskade Lenor! A whiter shade of pale framfördes, smörsångarvarning!

Vi dansade med stockholmsfynden, sångarens sammetsögon följde mig, jag sneglade ditåt och han fyrade genast iväg ett par stomatolblixtar! Aha, jag var utsedd till veckans erövring.

Efter ett par danser var det dags för mig att ”pudra näsan” och när jag kom tillbaks satt stockholmarna ensamma. Var är Lenor? undrade jag. Dom nickade leende mot dansgolvet, jodå, där var hon, dansande med karln i kostym, säkert tio år äldre än henne, men snygg var han.

Det var paus en stund senare! Karln i kostym tände en cigarett och sneglade åt vårt håll! Killarna i bandet slog sig ner vid hans bord.

Ska vi slå vad om hur lång tid det tar innan dom bjuder över oss till deras bord? Fem minuter, sade jag . Tre, sade Lenor. Vi stirrade på våra klockor.

Vad håller ni på med? undrade stockolmarna. Vänta får ni se, snart blir ni bjudna på kyld champagne! Tre och en halv minut! Lenor vann! Do you speak english? Ville vi flytta över till deras bord? Klart vi ville! Kom nu grabbar, sade vi till stockholmarna. Känner ni dom? Nej inte än!